mausie

alltså den fysiska PANIKEN jag tidigare under kvällen haft i min kropp var inte nådig. känner igen den så väl från gymnasiet och ja, från sist jag skrev hemtenta (och hade glömt att anmäla mig så jag kunde inte lämna in den och ska därför nu lämna in en omtenta på den på torsdag (tekniskt sett imorgon) och ska alltså efter att jag lämnat in denna jag skriver på just nu, påbörja omtentan och även sitta uppe den natten och skriva).

jag vet inte om jag kan förklara den, troligtvis inte eftersom jag försökt och ingen fattar (no offence though!), men, när jag satt och läste frågorna och kände hur mitt huvud bara skrek ett stort fett NEJ! och benen började sprattla i panik och jag bara ville gråta, frågade jag mig själv varför jag utsätter mig för detta när jag redan vet att jag inte är en analyserande person (åtminstone inte skriftligt). till exempelvis den svenskuppgiften vi hade på gymnasiet nån gång där man skulle skriva om vad som är en hjälte för mig. är en hjälte någon som är tuff eller modig eller nån som står upp för sig själv eller blablablabla och jag kände bara VARFÖR ska jag skriva det här när det enda det är är ett sandkorn i en öken och VAD gör det för skillnad med min åsikt och VARFÖR ska vi skriva om något så dumt om ens egen stereotypiska hjälte när inte någon egeeentligen reflekterar över det här på riktigt utan bara ser till att få till en text som ser bra ut och kanske till och med blir lite (eller varför inte asmycket) klyschig?!?!?!?!?!?!?!

jag har tänkt en del på det här med akademiskt hej och hå de senaste veckorna. vill spy då. man går i korridorerna på universitetet och det känns som att alla där tänker "jag göööööör nånting, jag bliiiiir nånting och det är något stoooort." jag känner mig trotsig och tvärtemot inför det här och här skulle man kunna citera Lena i upp till kamp som bara "jag ska hoppa av min kurs i sociologi. är så trött att bara sitta på arslet och läsa, jag vill göra nånting. har bestämt mig för att gå med i r:arna, dom gör ju iallafall nånting" typ. jag bara "lena, i hear you, det känns väldigt futtigt att sitta och skriva om att man ju faktiskt inte kan mäta kultur utan vi är öppna och förstående och SEN ÄNDÅ BARA SITTA OCH SKRIVA OM DET OCH ÄNDÅ INTE GÖRA NÅNTING ÅT ALLA MILJONER ORÄTTVISOR OCH HEMSKHETER!!!!"

amnesty ringde idag förresten och undrade om jag kunde tänka mig att höja mitt månadsbidrag och först tänkte jag "ja men såklart! mer pengar till en bra organisation!!" (och kanske undermedvetet nånstans att det skulle lätta på något sorts samvete om att jag ju isåfall gööööör nånting och att det är vääärt nånting) fast sen tänkte jag "nä, kajsa, du pluggar, tar bara bidraget och har ett extrajobb på femton timmar i veckan och ger sammanlagt några hundra till andra grejer varje månad. du måste faktiskt se över din ekonomiska situation innan du kastar dig in i det och plus, det där med att ge mer pengar dövar ju faktiskt inte ditt samvete särskilt och det vet du ju."

jahaja, slutsatsen på det här blir väl att även fast det går ganska bra (peppar, peppar) att skriva just nu och även fast jag tycker den här kursen är sjukt jävla intressant (iallafall läsningsdelen av den, inte skriva&analyseradelen), så skulle jag göra mig en tjänst genom att inte plugga i vår (och bara jobba och ändå inte göööra nånting eller vadå? är jag knäpp eller?) och typ. inte vet jag. försöka engagera mig i nåt på riktigt. ja. ska komma ihåg detta.