8c
Hanna och hennes kompisar tog fram några gamla skolkataloger nyss. Hittade mig själv i Sörby Ro 2005-2006 på klass 8c's foto, bakre raden, tredje från vänster.
Och jag som alltid tyckt att jag varit ungefär exakt (på ett bra sätt!) samma person sedan hösten 2003 (*det var då jag blev den jag är idag!* det är faktiskt sant!). Och jag som tyckt att jag aldrig haft någon fjortisperiod. Om jag nu någonsin haft en fjortisperiod (ialla fall en utvärtes sådan)så var det i åttan. Här står jag på bakre raden, tredje från vänster, nästan fjorton år gammal. Jag har på mig mitt gröna bik bok-linne (som jag hade hela tiden! hela åttan!) med en gul v-ringad (åh herregud, också från bik bok!) t-shirt över och en svart hoodtröja från h&m utanpå. Och luvan är överdrivet uppuffad och ligger snyggt över axlarna. När Hanna höll upp katalogen utbrast jag "Gud vad fjortis jag ser ut!" och kommer i samma stund på att vi var några stycken på rasten innan fototagningen i aulan, hemma hos Natalie för att... ja, piffa lite. Och jag kommer ihåg att jag lånade plattången och mascara. Och vips kommer (13)14-åriga Kajsa tillbaka till mig! Hon som alltid hade dubbla linnen och en hoodtröja utanpå, som ibland lånade sin storasysters plattång och sprayade sen håret med den där stora gröna sprayflaskan som ända tills för några veckor sen (då mamma och lisa rensadeoch slängde)stod på vårt badrumsskåp, vars lukt alltid kommer kunna få henne tillbaka till sörbyskolans nedervåning, den mörka korridoren med tegelväggen. Och till detta bar 14-åriga Kajsa sina (å, gud, vad var det för märke?) lite baggyiga jeans som hon köpt på Carlings i Valbo hutlöst dyrt, 1119 spänn! eller 1019 eller 1090:- eller nåt sånt. Dock bar denna 14-åriga Kajsa dessa par jeans under hela åttan, varje dag, och jag tror en bit in i nian tills de var helt söndernötta och slutburna, så valuta för pengarna blev det trots allt. Till skillnad från den där väldigt dyra Koppartrans-hooden som Kajsa önskade sig när hon fyllde fjorton. och fick! men som hon bara hade en gång eftersom hon kände hur alla niondeklassare glodde på henne i korridorerna och fick henne att känna sig utblottad och gjorde henne påmind om att man inte plötsligt kan komma klädd hursomhelst, som att man helt plötsligt tycker att man har rätt till nånting eller tror att man är nån, utan förvarning.
Och så kommer jag att tänka på hur jag aldrig har hållt med när människor rätt och slätt kan säga "näe men högstadiet är ju ett jävla helvete, det kommer man aldrig ifrån. elaka blickar och skitsnack bakom ryggen och dålig självkänsla och dåligt självförtroende" eftersom jag tycker att jag varit exakt samma (men typ! samma grund!) människa de senaste sex åren. Men när jag tänker på den nyblivna tonåringen som stod framför hallspegeln och plattade håret och målade ögonfransarna och plockade ögonbrynen(jag har aldrig haft så välnoppade ögonbryn som jag hade i åttan) så kommer alla tankar jag hade och alla sinnesstämningar som jag var så kommer jag ihåg att jag, när jag var fjorton, kände mig mer vilsen och på ett sätt mer utanför än jag dittills nånsin hade gjort och då tycker jag lite synd om henne. mig själv alltså, fast den människa jag var då. inte för att jag mådde särskilt dåligt, men när man minns saker så här i efterhand är man ju inte i situationerna längre och då är det lätt att bli lite sorgsen i hjärtat när man tänker på den där lilla fjortonåringen (det är ju för det första ingen ålder alls! jag var ju liiiiiten!) som stod och gjorde sig snygg för någon annan liksom.
så kanske jag kommer känna när jag är 24 också och tänker tillbaka på den artonåriga tjejen som många morgnar står vid sin garderob och förbannar att hon inte har något att ta på sig eller att ingenting ser bra ut eller när hon blir irriterad över att hennes hår är för tjockt och självfalligt och puffigt för att någonsin se bra ut i mittbena och att hon därmed aldrig kommer kunna ha samma frisyr som Joan Baez som är det finaste som finns eller att hennes näsa för ospeciell eller att hon ofta tänker att hon är för opåläst och ointressant och att det inte är så konstigt att hennes liv är ganska likgiltigt många gånger.
fast jag är inget offer, det har jag aldrig varit. fast jag är ju det ändå. bara att jag numera har en massa klirrande armband istället för åttans h&m-halsband och svarta strumpbyxor istället för baggyjeans och då fattar jag att jag nu kanske har kläder som inte är lika dyra och som inte har samma stämpel eller som utgör samma stil, men lik förbannat har jag väl valt mina kläder nu precis som då och lik förbannat ligger väl någon tanke bakom alltihop.
Och jag som alltid tyckt att jag varit ungefär exakt (på ett bra sätt!) samma person sedan hösten 2003 (*det var då jag blev den jag är idag!* det är faktiskt sant!). Och jag som tyckt att jag aldrig haft någon fjortisperiod. Om jag nu någonsin haft en fjortisperiod (ialla fall en utvärtes sådan)så var det i åttan. Här står jag på bakre raden, tredje från vänster, nästan fjorton år gammal. Jag har på mig mitt gröna bik bok-linne (som jag hade hela tiden! hela åttan!) med en gul v-ringad (åh herregud, också från bik bok!) t-shirt över och en svart hoodtröja från h&m utanpå. Och luvan är överdrivet uppuffad och ligger snyggt över axlarna. När Hanna höll upp katalogen utbrast jag "Gud vad fjortis jag ser ut!" och kommer i samma stund på att vi var några stycken på rasten innan fototagningen i aulan, hemma hos Natalie för att... ja, piffa lite. Och jag kommer ihåg att jag lånade plattången och mascara. Och vips kommer (13)14-åriga Kajsa tillbaka till mig! Hon som alltid hade dubbla linnen och en hoodtröja utanpå, som ibland lånade sin storasysters plattång och sprayade sen håret med den där stora gröna sprayflaskan som ända tills för några veckor sen (då mamma och lisa rensadeoch slängde)stod på vårt badrumsskåp, vars lukt alltid kommer kunna få henne tillbaka till sörbyskolans nedervåning, den mörka korridoren med tegelväggen. Och till detta bar 14-åriga Kajsa sina (å, gud, vad var det för märke?) lite baggyiga jeans som hon köpt på Carlings i Valbo hutlöst dyrt, 1119 spänn! eller 1019 eller 1090:- eller nåt sånt. Dock bar denna 14-åriga Kajsa dessa par jeans under hela åttan, varje dag, och jag tror en bit in i nian tills de var helt söndernötta och slutburna, så valuta för pengarna blev det trots allt. Till skillnad från den där väldigt dyra Koppartrans-hooden som Kajsa önskade sig när hon fyllde fjorton. och fick! men som hon bara hade en gång eftersom hon kände hur alla niondeklassare glodde på henne i korridorerna och fick henne att känna sig utblottad och gjorde henne påmind om att man inte plötsligt kan komma klädd hursomhelst, som att man helt plötsligt tycker att man har rätt till nånting eller tror att man är nån, utan förvarning.
Och så kommer jag att tänka på hur jag aldrig har hållt med när människor rätt och slätt kan säga "näe men högstadiet är ju ett jävla helvete, det kommer man aldrig ifrån. elaka blickar och skitsnack bakom ryggen och dålig självkänsla och dåligt självförtroende" eftersom jag tycker att jag varit exakt samma (men typ! samma grund!) människa de senaste sex åren. Men när jag tänker på den nyblivna tonåringen som stod framför hallspegeln och plattade håret och målade ögonfransarna och plockade ögonbrynen(jag har aldrig haft så välnoppade ögonbryn som jag hade i åttan) så kommer alla tankar jag hade och alla sinnesstämningar som jag var så kommer jag ihåg att jag, när jag var fjorton, kände mig mer vilsen och på ett sätt mer utanför än jag dittills nånsin hade gjort och då tycker jag lite synd om henne. mig själv alltså, fast den människa jag var då. inte för att jag mådde särskilt dåligt, men när man minns saker så här i efterhand är man ju inte i situationerna längre och då är det lätt att bli lite sorgsen i hjärtat när man tänker på den där lilla fjortonåringen (det är ju för det första ingen ålder alls! jag var ju liiiiiten!) som stod och gjorde sig snygg för någon annan liksom.
så kanske jag kommer känna när jag är 24 också och tänker tillbaka på den artonåriga tjejen som många morgnar står vid sin garderob och förbannar att hon inte har något att ta på sig eller att ingenting ser bra ut eller när hon blir irriterad över att hennes hår är för tjockt och självfalligt och puffigt för att någonsin se bra ut i mittbena och att hon därmed aldrig kommer kunna ha samma frisyr som Joan Baez som är det finaste som finns eller att hennes näsa för ospeciell eller att hon ofta tänker att hon är för opåläst och ointressant och att det inte är så konstigt att hennes liv är ganska likgiltigt många gånger.
fast jag är inget offer, det har jag aldrig varit. fast jag är ju det ändå. bara att jag numera har en massa klirrande armband istället för åttans h&m-halsband och svarta strumpbyxor istället för baggyjeans och då fattar jag att jag nu kanske har kläder som inte är lika dyra och som inte har samma stämpel eller som utgör samma stil, men lik förbannat har jag väl valt mina kläder nu precis som då och lik förbannat ligger väl någon tanke bakom alltihop.
Kommentarer
Postat av: mathea
du är väl raka motsatsen till opåläst!
Trackback
