torsdag
om jag hade skrivit för fyrtio minuter sen så skulle det varit ungefär såhär,
helvetesjävladrygafaan. mina strumpor har varit helt blöta hela dagen. vaknade bakis, lyssnade på fyra från kom ta min hand-ensemblen imorse. jätteintressant och mucho bra, men jag var ofokuserad och kände mig töntig. har varit ful hela jävla dagen. jag hatar att jag typ inte äger ett enda par jävla byxhelveten. åkte till bomhus för att städa i festlokalen från igår, mina skor var än mer blöta och jag var trött. cyklade genom det här jävla skitvädret till stan och städade på spegeln. nu är allt över. aldrig mer igen och det är en sån konstig känsla och jag hatar den men det måste ju få kännas tomt och helt fel ett tag, men ändå, liksom aldrig mer. inget mera läsa manus i grupp, inga fler repetitioner i teatersalen, inget mer häng i kostym- eller rekvisitarummet. nu är det the beginning of the end av mitt liv hittills på riktigt liksom.
jag kom hem. snö och slask i ansiktet, i skorna och överallt. drog cykeln, fyra tunga kassar och en stor kastrull med 6 dagar gammal havregrynsgröt som luktar så jävla surt och äckligt och illa. orkade knappt bära upp skiten till lägenheten. hittade inte min mobilladdare så min mobil förblir oladdad. ville smsa linnea och säga att vad jag egentligen skulle behöva just nu är upp till kamp men den är utlånad till stockholm och jag hinner inte låna hennes heller eftersom jag om en timme ska vara på travet och jobba hela kvällen och imorgon är det nationella provet i svenska och jag orkar verkligen inte. livet och jag har verkligen en ömsesidig kärleksrelation just nu.
men när jag kom hem satte jag av en händelse på P3 och helt plötsligt spelades Hela livet var ett disco och jag hörde hur jag själv sa "åååååååh, det här är precis vad jag behöver just nuuuuu!" och volymen höjdes och jag sjöng med och sen såg jag att liljorna jag fick av pappa efter föreställningen i tisdags har slagit ut och att jag får travetlön imorgon.
helvetesjävladrygafaan. mina strumpor har varit helt blöta hela dagen. vaknade bakis, lyssnade på fyra från kom ta min hand-ensemblen imorse. jätteintressant och mucho bra, men jag var ofokuserad och kände mig töntig. har varit ful hela jävla dagen. jag hatar att jag typ inte äger ett enda par jävla byxhelveten. åkte till bomhus för att städa i festlokalen från igår, mina skor var än mer blöta och jag var trött. cyklade genom det här jävla skitvädret till stan och städade på spegeln. nu är allt över. aldrig mer igen och det är en sån konstig känsla och jag hatar den men det måste ju få kännas tomt och helt fel ett tag, men ändå, liksom aldrig mer. inget mera läsa manus i grupp, inga fler repetitioner i teatersalen, inget mer häng i kostym- eller rekvisitarummet. nu är det the beginning of the end av mitt liv hittills på riktigt liksom.
jag kom hem. snö och slask i ansiktet, i skorna och överallt. drog cykeln, fyra tunga kassar och en stor kastrull med 6 dagar gammal havregrynsgröt som luktar så jävla surt och äckligt och illa. orkade knappt bära upp skiten till lägenheten. hittade inte min mobilladdare så min mobil förblir oladdad. ville smsa linnea och säga att vad jag egentligen skulle behöva just nu är upp till kamp men den är utlånad till stockholm och jag hinner inte låna hennes heller eftersom jag om en timme ska vara på travet och jobba hela kvällen och imorgon är det nationella provet i svenska och jag orkar verkligen inte. livet och jag har verkligen en ömsesidig kärleksrelation just nu.
men när jag kom hem satte jag av en händelse på P3 och helt plötsligt spelades Hela livet var ett disco och jag hörde hur jag själv sa "åååååååh, det här är precis vad jag behöver just nuuuuu!" och volymen höjdes och jag sjöng med och sen såg jag att liljorna jag fick av pappa efter föreställningen i tisdags har slagit ut och att jag får travetlön imorgon.
Kommentarer
Trackback
