mausie

I går ringde den man som i maj drog samband med min eventuella oförmåga att gå i trappor samt det faktum att jag glömt mitt passerkort med att jag är tjej och bad om förlåtelse. Han hade tagit del av det brev som jag och mina vänner gav till hans chef och han tyckte att det kändes hemskt att se det på papper. Han var fruktansvärt ledsen. Senare på kvällen bläddrade jag av en tillfällighet i Grynets bok och när jag läste den kände jag verkligen "Nej, jag tar fan ingen skit!" och det kändes så jävla bra. Jag är stolt över mig själv att jag gjorde det enda rätta, att låta det hela få konsekvenser. Och jag vet att jag aldrig mer kommer låta något sånt här bara glida förbi.
go myself!