mausie

I höstas kom jag på att jag hade min storhetstid när jag var fjorton år. Då var jag mest ivrig. Jag gjorde saker jag ville. Jag försökte lära mig spela gitarr, jag lyssnade på musik, jag läste på och lärde mig saker om sånt som som intresserade mig, jag skrev ner saker folk sade på lappar som jag la i ett skrin som jag sedan någon dag skulle samla ihop och göra ett filmmanus av, jag såg på film, jag köpte en massa munspel för jag skulle börja spela, jag bestämde på riktigt vad jag skulle göra efter studenten, jag gjorde saker. Även fast jag just då, i åttan, kände mig mer confused än jag innan dess någonsin gjort så känns det såhär i efterhand som att jag var på något sätt väldigt målmedveten. Med livet alltså. Vad jag ville göra. Även fast det då, i alla fall dittills, snurrade som mest i mitt huvud. Eller jag kanske inte alls var målmedveten utan mer tillfreds. Eller alltså lugn. Typ, ja, det finns en massa grejer jag måste göra och det finns något som jag är menad för att göra men jag vet inte alls vad den grejen är eller hur jag kommer göra det, så kände jag mig inte stressad av det.
Så då, i höstas alltså, sa jag till mig själv att det var dags att kliva in i renässansen. Att återskapa lite av den fjortonåriga Kajsa i den sjuttonåriga och låta fjortonåringen lära sjuttonåringen att uppskatta viktiga saker här i livet och lära henne att drömma. Och fjortonåringen skulle säga till sjuttonåringen att ja men om du vill lära dig det här och det här, eller om du är intresserad av det här, lär dig det! börja spela munspel om du vill lära dig det. Läs alla böcker du kan hitta om Bob Dylan och börja återigen träna på ditt tacktal till Oscarsgalan och fortsätt planera hur din lägenhet i San Francisco kommer se ut och försök hitta liknelser mellan dig och Jack och hitta den där känslan av att du är okrossbar och kommer lyckas liksom.

hela världens hunger samlad i mig. nu kör vi