att tåga genom Bulgarien...
Följande text skrev jag på Bukarests tågstation en augustimorgon. Prolog: Från Istanbul skulle vi åka och överraska Johannes & Co som var på charter i Golden Sands i Bulgarien. För att komma till metropolen Varna som låg nära Golden Sands var vi tvungna att åka tåg från Istanbul till Dimitrovgrad. Har ni varit i Dimitrovgrad? Allting var helt grått. Det var knappt några människor ute. Gräset var torrt. Människor skrek på varandra. Ingen kunde engelska. Alltså föreställ dig den mest deprimerande staden du kan tänka dig fast värre, tystare och ännu tommare på livslust. Tidtabellen vi läst stämde inte så istället för att vänta där i 40 minuter fick vi vänta i sex timmar. En annan grej som inte stämde med tidtabellen var att vi inte alls kunde åka direkt från Varna därifrån utan var först tvungna att åka till Mihailovo. Har ni varit i Mihailovo? Det var ungefär som Dimitrovgrad fast mindre. Efter kanske en halvtimmes väntan (vi visste inte hur länge vi skulle tvingas vänta eftersom ingen kunde engelska eller the language of kroppsspråk) kom ett tåg som skulle ta oss till Varna. Vi visste inte när vi skulle vara framme men räknade ut att tågresan nog borde ta typ 7-8 timmar och att vi då skulle vara framme i Varna nästan vid midnatt och sedan behöva åka därifrån ungefär 14 timmar senare. Kuel! Men tågresan tog lyckligtvis bara typ 5 timmar och vips var vi framme! Ögonblicket när jag såg att Johannes såg att det var vi som kom springande mot honom där på Sky Beach Bar på hotell Erma är nog faktiskt ett av de finaste minnena jag har!
Vi hade tagit reda på att ett tåg skulle gå från Varna till Bukarest nästa dag vid typ 15.30 eller nått sånt så efter lite party, lite hotellfrukost och lite stek vid poolen åkte vi taxi tillbaka för att hinna med tåget. Som inte gick. Varken klockan 15.30 eller till Bukarest. Istället fick vi ta ett tåg nån dryg timme (eller två) senare till Ruse. Ruse ligger i norra Bulgarien. När vi kom fram till Ruse vid 22-tiden förväntade vi oss att ett tåg till Bukarest skulle gå ganska omgående. Det gick ett typ 03:15. Så då lade vi oss ner på varsin bänk i vänthallen. Läget och humöret kändes då helt okej ändå. Ända tills...
Vi fick syn på en kattunge och tänkte väl inte mer på den. Men. När jag precis hade somnat hoppade den upp på mig och igen och igen och terrade mig och skrämde livet ur mig hela natten. Jag vet inte varför men för första gången i mitt liv blev jag galet katträdd. När den hoppat på mig för tredje/fjärde gången började jag gråta. :)
typ "Jag orkar inte! Jag vill ju bara sova!!! Varför kan den inte bara låta mig sovaaaaaaaa *hulkhulk*" Linnea försökte trösta mig litegrann men var nog lika less hon. Efter att ha väntat utanför tåget som aldrig startade eller lät oss gå på åkte vi i allafall till Bukarest. Det blev en eller två timmar försenat så vi missade tåget från Bukarest till Budapest. Vi gick till nån biljettlucka för att kolla när nästa tåg till Budapest gick. Typ 16.00. Klockan var då 08.00.
Någon gång under de där åtta timmarna vi väntade (orkade inte ens bry oss om Bukarest kulturutbud) skrev jag det här:
"/.../ Bestämde oss för att sätta oss på en bänk så länge. Såg på en stor tv-skärm att Patrick Swayze har dött.* Fattades bara det. Där var jag helt ärligt på väg att bara bryta ihop igen. Satte oss på en bänk på perrongen som var konstruerad så att man inte kunde ligga ned. Kände mig som Bob i slutet av No Direction Home** när han bara säger 'I just want to go home. Do you know what home is?' och sitter med händerna i ansiktet. Jag ville inte åka hem. Jag ville bara bort någonstans där jag inte längre kunde påverkas av Bulgariens fuckade tidtabell. Somnade. En och en halv timme senare vaknade jag pånyttfödd. Livet kändes så mycket lättare"
* = grejen är ju att Patrick Swayze inte alls hade dött den där gången. Men jag visste att han var döende och då jag såg ett klipp där han täckte av sin Walk of Fame-stjärna trodde jag att det var en del ur ett minnesprogram om honom. Men i själva verket hade han väl bara fått en sån där stjärna. När jag sen i mitten av september ser på löpsedlarna att Patrick Swayze dött, fattade jag inte så mycket.
** = jag känner inte så särskilt ofta. även om jag ganska nyligen skrev om det.
Vi hade tagit reda på att ett tåg skulle gå från Varna till Bukarest nästa dag vid typ 15.30 eller nått sånt så efter lite party, lite hotellfrukost och lite stek vid poolen åkte vi taxi tillbaka för att hinna med tåget. Som inte gick. Varken klockan 15.30 eller till Bukarest. Istället fick vi ta ett tåg nån dryg timme (eller två) senare till Ruse. Ruse ligger i norra Bulgarien. När vi kom fram till Ruse vid 22-tiden förväntade vi oss att ett tåg till Bukarest skulle gå ganska omgående. Det gick ett typ 03:15. Så då lade vi oss ner på varsin bänk i vänthallen. Läget och humöret kändes då helt okej ändå. Ända tills...
Vi fick syn på en kattunge och tänkte väl inte mer på den. Men. När jag precis hade somnat hoppade den upp på mig och igen och igen och terrade mig och skrämde livet ur mig hela natten. Jag vet inte varför men för första gången i mitt liv blev jag galet katträdd. När den hoppat på mig för tredje/fjärde gången började jag gråta. :)
typ "Jag orkar inte! Jag vill ju bara sova!!! Varför kan den inte bara låta mig sovaaaaaaaa *hulkhulk*" Linnea försökte trösta mig litegrann men var nog lika less hon. Efter att ha väntat utanför tåget som aldrig startade eller lät oss gå på åkte vi i allafall till Bukarest. Det blev en eller två timmar försenat så vi missade tåget från Bukarest till Budapest. Vi gick till nån biljettlucka för att kolla när nästa tåg till Budapest gick. Typ 16.00. Klockan var då 08.00.
Någon gång under de där åtta timmarna vi väntade (orkade inte ens bry oss om Bukarest kulturutbud) skrev jag det här:
"/.../ Bestämde oss för att sätta oss på en bänk så länge. Såg på en stor tv-skärm att Patrick Swayze har dött.* Fattades bara det. Där var jag helt ärligt på väg att bara bryta ihop igen. Satte oss på en bänk på perrongen som var konstruerad så att man inte kunde ligga ned. Kände mig som Bob i slutet av No Direction Home** när han bara säger 'I just want to go home. Do you know what home is?' och sitter med händerna i ansiktet. Jag ville inte åka hem. Jag ville bara bort någonstans där jag inte längre kunde påverkas av Bulgariens fuckade tidtabell. Somnade. En och en halv timme senare vaknade jag pånyttfödd. Livet kändes så mycket lättare"
* = grejen är ju att Patrick Swayze inte alls hade dött den där gången. Men jag visste att han var döende och då jag såg ett klipp där han täckte av sin Walk of Fame-stjärna trodde jag att det var en del ur ett minnesprogram om honom. Men i själva verket hade han väl bara fått en sån där stjärna. När jag sen i mitten av september ser på löpsedlarna att Patrick Swayze dött, fattade jag inte så mycket.
** = jag känner inte så särskilt ofta. även om jag ganska nyligen skrev om det.
Kommentarer
Postat av: Arne Waise
Men inte visste jag att det var så omständigt att ta sig till vackra Golden Sands och Erma. Men det vat ju tur att ni kom fram säger jag. Ja, jag har då aldrig blivit så överraskad som jag blev då! Inte ens när mamma nämde att jag skulle få ett syskon, jag vart ju likosm helt paff. Det är mycket känslor som kommer när man är ute i värmen och har festat konstant(okej, vi hade bara varit där en dag men man vär ju ändå lite trött) hur som hellst så var det fruktansvärt roligt och vi borde ägna oss mer åt att överraska varandra, dansa på barddiskar för att sedan ramla ner från dem, dricka Tequila shots, vara orolig när någon går ner på stranden med en ökänd människa bara för att prata, Steeka i solen för att sedan ta sig ett svalkande dopp och slutligen sitta på Beach Bar och bara njuta av livet med Taxen och Zebran!
Trackback
