resandet
jag kommer ihåg en gång i våras eller i vintras eller det kanske var typ mars när jag var ensam hemma och mådde ganska bra och var på fint humör och kollade på en världskarta och skrev upp alla ställen jag verkligen vill till och vad jag skulle göra där och tankarna flödade och allt var najs ända tills det att det slog som en blixt i mitt huvud och jag kommer inte riktigt ihåg precis vad jag tänkte men det gick ut på att shit vafan det finns bara den här världen och ingenting annat
okej att det tar några timmar att åka till andra sidan jordklotet men man kan göra det ganska fort och sen kan man åka lika länge igen och då är man tillbaka där man börjat inget mera och jag fick paniken över att det kändes som att jag kanske aldrig skulle hitta ett ställe där jag skulle kunna leva och det kändes så himla verkligt att jag inte kommer höra hemma någonstans och jag skrev ner det i ett brev till kajsa som jag aldrig skickade. det ligger i högen på den nedersta hyllan i min bokhylla under en massa annat och bara finns. fast det känns mycket bättre nu.
okej att det tar några timmar att åka till andra sidan jordklotet men man kan göra det ganska fort och sen kan man åka lika länge igen och då är man tillbaka där man börjat inget mera och jag fick paniken över att det kändes som att jag kanske aldrig skulle hitta ett ställe där jag skulle kunna leva och det kändes så himla verkligt att jag inte kommer höra hemma någonstans och jag skrev ner det i ett brev till kajsa som jag aldrig skickade. det ligger i högen på den nedersta hyllan i min bokhylla under en massa annat och bara finns. fast det känns mycket bättre nu.
Kommentarer
Trackback
